tankar.
Hej hej!
Har gjort tentan, en del i livet avklarat. OM det inte blir omtenta för att jag missade totalt, men förhoppningsvis inte.
Har även betalat och anmält mig till prövningen i matte. I februari blir det av och jag får väl helt enkelt bara sätta all min tro på hjärnan som finns här under att den minns allt jag gjort.
Allt mer har jag börjat tvivla på mig själv, tvivla på att jag kan. Tvivla på allt, att det finns människor som vill världen något gott och inte alltid har en baktanke. Att människor kan älska och gilla andra för att de innerst inne bara vill.
Det finns dem som det känns som att man måste förtjäna att få vara runt. Att man måste vara sitt yttersta för att få bli godkänd. Kan lika gärna var ajag och min fantasi som sätter sin prägel på det jag ser och uppfattar, för det kanske är jag som inte kan acceptera att min värld faktiskt existerar och består. Att jag inte behöver bevisa mig för att bli omtyckt, att jag inte behöver vara roligare än jag vill vara och inte heller klyftigare än jag faktiskt är.
Jag tror att mitt liv kommer bli som jag vill ha det, trotts att det många gånger känns som att jag ibland väljer min bana efter andra istället efter mina egna känslor. Jag kommer att lyckas och min väg kommer att bli den rätta. Dock så tror jag att jag behöver lite mer energi och självförtroende, en bristvara i min kropp och hjärna, innan jag kommer att hitta rätt.
Min bror kommer hem den 2/3. Jag längtar och han får mig att känna mig lite mer hel, han är ju trotts allt min halva och den jag skulle ha kunnat bli om inte dna:t valt mig till denna ist. Inte heller pjåkigt, men han och jag är helt enkelt bäst i varandras närhet och inte massvis med hundratals mil ifrån varandra. Kanske är det bara jag som har en "jag saknar min bror så jag dör"-stund, men det ska iaf bli skönt att ha honom på hemmaplan igen.
Inlägget blev längre än väntat, men känner dock att jag måste skriva lite om min babe med. Han får mig att orka leva ibland och han är den del av mig som jag aldrig kommer att kunna vara utan. Han är den som gör mig ödmjukt och han har en gåva den mannen. Att man kan känna sig speciell, trotts att man har sina sovbraller på och dålig hårdag med inge smink, samtidigt som man precis ränsat kattlådan. Då får han mig att älska honom mer, om det nu går. Min prins.
Har gjort tentan, en del i livet avklarat. OM det inte blir omtenta för att jag missade totalt, men förhoppningsvis inte.
Har även betalat och anmält mig till prövningen i matte. I februari blir det av och jag får väl helt enkelt bara sätta all min tro på hjärnan som finns här under att den minns allt jag gjort.
Allt mer har jag börjat tvivla på mig själv, tvivla på att jag kan. Tvivla på allt, att det finns människor som vill världen något gott och inte alltid har en baktanke. Att människor kan älska och gilla andra för att de innerst inne bara vill.
Det finns dem som det känns som att man måste förtjäna att få vara runt. Att man måste vara sitt yttersta för att få bli godkänd. Kan lika gärna var ajag och min fantasi som sätter sin prägel på det jag ser och uppfattar, för det kanske är jag som inte kan acceptera att min värld faktiskt existerar och består. Att jag inte behöver bevisa mig för att bli omtyckt, att jag inte behöver vara roligare än jag vill vara och inte heller klyftigare än jag faktiskt är.
Jag tror att mitt liv kommer bli som jag vill ha det, trotts att det många gånger känns som att jag ibland väljer min bana efter andra istället efter mina egna känslor. Jag kommer att lyckas och min väg kommer att bli den rätta. Dock så tror jag att jag behöver lite mer energi och självförtroende, en bristvara i min kropp och hjärna, innan jag kommer att hitta rätt.
Min bror kommer hem den 2/3. Jag längtar och han får mig att känna mig lite mer hel, han är ju trotts allt min halva och den jag skulle ha kunnat bli om inte dna:t valt mig till denna ist. Inte heller pjåkigt, men han och jag är helt enkelt bäst i varandras närhet och inte massvis med hundratals mil ifrån varandra. Kanske är det bara jag som har en "jag saknar min bror så jag dör"-stund, men det ska iaf bli skönt att ha honom på hemmaplan igen.
Inlägget blev längre än väntat, men känner dock att jag måste skriva lite om min babe med. Han får mig att orka leva ibland och han är den del av mig som jag aldrig kommer att kunna vara utan. Han är den som gör mig ödmjukt och han har en gåva den mannen. Att man kan känna sig speciell, trotts att man har sina sovbraller på och dålig hårdag med inge smink, samtidigt som man precis ränsat kattlådan. Då får han mig att älska honom mer, om det nu går. Min prins.
Kommentarer
Postat av: kicki
http://www.youtube.com/watch?v=M6IGN7GYpRA
en sång du kan sjunga för christian...
Trackback
